Analys av: Professor Leif Svensson, Centrum för Hjärtstoppsforskning, KI
Vi läser att årligen drabbas tusentals individer av plötsliga oväntade hjärtstopp i Sverige. Hundratusentals i Europa och i USA. Olika siffror rapporteras och beskriver någorlunda bra omfattningen på problematiken. Vad gäller då i Sverige? En del påstår att 10 000 individer drabbas medans andra anger att på 5 000 individer görs någon form av åtgärd. Omfattningen är förmodligen större. Ingen vet.
Någon absolut incidensstudie finns ej och har så vitt jag vet aldrig gjorts. Låt oss dock i fortsättningen anta att siffran ca 5 000 drabbade per år gäller för Sverige, dvs i dessa fall påbörjas någon form av behandling. I vart fall är detta siffran som vi använder officiellt i svenska hjärt-lungräddningssregistret. Från detta register finner vi att den totala överlevnaden i Sverige, alla former, rytmer osv brukar beskrivas till 10-11%, dvs ca 500- 550 individer överlever årligen ett hjärtstopp utanför sjukhus. Men är detta bra eller är det dåligt? Svårt att jämföra med andra, då andra länder och städer mäter något annorlunda än vad vi gör. Inte sällan lyfts (inte oförtjänt!) enskilda städer som Stavanger och Seattle fram som mönsterorter. Notera dock att det ofta är hårt selekterade data som presenteras och alla som kan begreppet täljare och nämnare inser svårigheterna….Därför är det som vanligt mest rättvist att bara jämföra med vad vi själva historiskt och i nutid rapporterar. Det vill säga hur sker utveckling i Sverige och i din region ut över tid?
Vad vet vi då? Historiskt vet vi att för 50 år sedan överlevde praktiskt taget ingen ett plötslig hjärtstopp utanför sjukhus vare sig i Sverige eller i något annat land. Detta var innan tiden för hjärtstartarnas intåg. I takt med flera samhällsinsatser har denna siffra förbättrats avsevärt de senaste åren. De faktorer som påverkat är främst spridning av hjärt-lungräddning och en decentraliserad defibrillering. Möjligen kan även andra faktorer som läkemedelsbehandling (cordarone/adrenalin), akut angiografi med PCI, kylbehandling och allmän intensivvård och god uppföljning ha bidragit till en ökad överlevnad. Detta är dock mer osäkert. Givet är dock att ICD (intra cardiella defibrillatorer) räddat liv. Om detta råder inga tvivel men denna grupp är fortfarande ytterst begränsad och torde knappast påverka helheten.
Vad är då realistisk överlevnad? Är det 500? 750? 1000? 1300? Hur skall vi då komma vidare mot 1 000 överlevare? Och är det realistiskt eller är det ett önsketänkande? Kommande från enstaka entusiaster som undertecknad? Låt oss först fundera på vad vi på befolkningsnivå, vi som livräddare, HLR instruktörer/utbildare och forskare kan bidraga med? Och framför allt hur skall vi tänka? Om möjligheterna att rädda fler liv….
Jag skall nedan kort delge er mina tankar och funderingar. Idén till detta inlägg fick jag då jag läste om att Sir Roger Bannister har avlidit. Vem var han? och på vilket sätt har han med plötsligt hjärtstopp att göra? Jag återkommer….
Låt oss börja med ett igen historiskt perspektiv. Vem kunde för 50 år sedan tro eller påstå att vi år 2017 skulle rädda 500 individer till livet efter ett plötsligt hjärtstopp? Detta skulle beskrivits som en utopi/önsketänkande omöjligt och som ouppnåeligt. Kan vi då påstå och hoppas på att rädda 1000 individer till livet 2025? Eller är detta också ett önsketänkande? Och framför allt, hur skulle det i så fall gå till? Låt oss ta hjälp av historien och om det omöjliga….Alltså åter till Roger Bannister…
Roger Bannister föddes 1930 i England och utbildade sig vid Oxfords universitet till läkare och arbetade som underläkare vid St Mary´s Hospital i Paddington London. Han hade en fantastisk medicinsk karriär där han som såväl prefekt/rektor och som neurolog satte stort avtryck. Han skrev bl.a. en fin lärobok i ämnet neurologi. Han drabbades på gamla dagar av Parkinsons sjukdom. Det som gjort Bannister känd är hans fri-idrottskarriär. Parallellt med sina medicinska studier ägnade sig Bannister åt löpning. Medeldistans var hans favoritsträcka. Under 1940-50 talet fanns ett ouppnåeligt mål inom friidrott, att springa en engelsk mil (1609 meter) under 4 minuter. Alla kallade detta för en ”drömmil”. Kom ihåg att vår egen outstanding världsstjärna Gunder Hägg 1945 springer en engelsk mil på lite över fyra minuter. Världsrekord då naturligtvis men även han ville under fyra minuter. Många eller för att inte säga alla påstod att detta var fysiologiskt omöjligt. Alla experter hävdar i olika internationella tidskrifter att det inte går att springa så snabbt. Samma ouppnåeliga resultat som sedermera kom att prägla längdhoppets 8 meters gräns….
Åter till Bannister; Bannister sprang för snart 65 år sedan…., den 7 maj 1954 som förste individ någonsin en engelsk mil under 4 minuter. Hans tid 3 minuter 59.4 sekunder betraktades som overklig….och han adlades på gammalt känt brittiskt maner till Sir Roger Bannister. Välförtjänt.
Vad är då intressant med denna historia? Förutom det faktum att Bannister blev först? Jo, det vi kan lära är att inget är ouppnåeligt…inom loppet av 1-2 år hade 50 löpare gjort om den ”omöjliga bedriften”. Allt är alltså möjligt! Låt oss därför inte begränsas av våra egna föreställningar. Detta fenomen, att inom kort ytterligare 50 individer klarade av denna bedrift lyder sedan dess under fenomenet ”Bannistereffekten”. Världsrekordet på 1 engelsk mil är idag 3:43,13 och innehas av Marockanen Hicham El Guerrouj (1999) …dvs han skulle alltså slagit Bannister med en långsida!
Kan vi då överföra denna prestation på vårt egna omöjliga 1000 individers nivå? Kan vi skapa vår egen ”Bannistereffekt”? Visst både kan och skall vi det! Vi har egentligen alla möjligheter! Hur detta är möjligt och hur det ligger inom räckhåll skall jag närmare förklara.
Låt oss först utgå från följande matematik:
-Årligen startas behandling på ca 5 000 individer som drabbats av plötsligt hjärtstopp
-10-11% överlever vilket årligen gör ca 500 – 550 individer
-30 % av alla de som drabbats har ett så kallat ventrikelflimmer= 1500 individer / år.
-Vi vet att de som har ett ventrikelflimmer har den allra bästa möjligheten att överleva ett hjärtstopp och alla borde i princip kunna räddas! Om vi bara i första hand fokuserar på denna grupp med ett absolut mål att alla med ett ventrikelflimmer skall överleva, så har vi lösningen som i en liten ask. Alla dessa bör kunna överleva! Att anta att 1000 av dessa skall kunna fås att överleva är fullt realistiskt.
Ett ventrikelflimmer är bästa förutsättningen för att basal hjärtlungräddning kan fungera som en bro till det att en defibrillator kan anbringas den drabbade. Och ett ventrikelflimmer är förutsättning för att en defibrillator skall fungera. Ingen defibrillator kan starta ett hjärta i asystoli eller PEA. Hur skall då detta gå till?
Vi har idag ca 3 miljoner svenskar som någon gång utbildats i hjärtlungräddning och vi har dessutom ca 40-50 000 hjärtstartare väl spridda i svenska samhällen från norr till söder. Exakt var dessa hjärtstartare finns är dock lite osäkert. Vi sitter alltså själva på hela lösningen på problemet! Vi har vår egen ”drömmil” inom räckhåll….Låt oss därför även fortsättningsvis hjälpas åt att uppnå minst 1000 överlevare genom att:
- Utbilda ännu fler i hjärtlungräddning, såväl vuxna som i skolan
- Införskaffa, inventera hjärtstartarna i din närmiljö. Hur ser det ut hos dig? På jobbet? Idrottsplatsen? Driv på beslutsmakarna! Fler hjärtstartare behövs!
- Rapportera alla synliga hjärtstartare till HLR rådets register (så alla där du bor vet var de finns!) https://www.hjartstartarregistret.se
- Aktivera snabbare fler kunniga livräddare med larmplaner på arbetsplatser osv
- Anslut dig till SMSLivräddning https://www.smslivraddare.se
Leif Svensson
Professor, Centrum för Hjärtstoppsforskning
Karolinska Institutet, Solna, Stockholm
